Jag är tillbaka där mitt liv tog sin början och jag ser ett nytt liv växa till sig för att en dag stå på egna ben. Än är det långt dit, men jag märker att det är på väg. För var dag som går då kliver hon ett par steg framåt, och det går verkligen undan. Jag kan aldrig få nog av att följa dina framsteg och jag fylls varje dag av förundran över hur det kan gå så snabbt. Det var inte länge sedan du sov på mitt bröst ibland om nätterna, skulle du göra det nu så skulle mitt luftintag bli aningen begränsat. Du växer så snabbt och ganska snart börjar du att gå och försöker göra dig förstådd. Jag längtar till den dagen då jag och din mamma kan fråga dig vad som är fel då du gråter istället för att åtgärda det vi tror är felet.
Jag minns dagen du kom väldigt klart, men också väldigt suddigt, jag var liksom i en annan värld. Allt gick då fort och jag hann inte riktigt förstå vad som hände. Det som jag trodde skulle bli en riktig pers var över på trettio minuter, och det kändes som ännu kortare tid. Du var så vacker när du kom. Du var det vackraste jag sett, men det märktes snabbt att du var en tjej med temperament. Det märks förresten fortfarande, det är fruktansvärt så arg du kan bli.
I denna stund ligger du bredvid mig i sängen och sover så skönt, antagligen bara för att jag inte kan sova. Du brukar ju inte sova så bra annars. Du är för övrigt det bästa som häng mig. Eller förresten det näst bästa, att träffa din mamma är det bästa som hänt mig för annars hade du ju inte funnits.
Jag älskar er båda två och saknar er något fruktansvärt när jag är på jobbet. Jag vill vara med mer och se hur ditt ungs liv utvecklas och hur du gör dina framsteg.

Puss puss på er mina fina flickor<3

Höstens klara morgonluft fyller mina lungor och jag känner mig fri. Fri att i världen göra vad jag vill. Löven faller sakta och landar ovetandes på marken och ligger kvar så länge vinden vill, idag kan de ligga länge.
Klockan är tidig morgon och jag far under Stockholm i tunnelbana, det var länge sedan sist. Jag vill minnas att det brukade vara mer människor på tåget den här tiden på dygnet, men minnet förvrids kanske med tiden. Bredvid mig sitter en gråhårig dam med rosa jacka, det ser för illa ut. Hon verkar dock väldigt nöjd och sitter där självsäker och läser sin bok med värdighet och ser viktig ut. Längre bort står en elegant kvinna i trettioårsåldern, hon bär en grå kappa och hennes hår ser ut att ha tagit timmar att få och ligga och svaja precis som hon vill.
Hemma ligger L och C och väntar på att jag ska komma hem efter en tuff arbetsdag. Det är fint att varje dag komma hem till de som älskar mig, att överhuvudtaget ha någon som älskar mig och är beredd att göra allt för mig.
Stannar vid Slussen, snart framme. Måste erkänna att det känns lite lockande att åka till fruängen bara för att få uppleva den resan igen, men tyvärr hinner jag inte innan jag måste vara på jobbet. Snart framme vid liljeholmen och där slutar min resa för den här gången. Där har jag för övrigt upplevt en hel del, men det får vi ta någon annan gång...

https://cdn1.cdnme.se/cdn/8-1/3147847/images/2012/pic_506143d4ddf2b3755f00125e.jpg" class="image">

Sommarens ljus har vänt oss ryggen och springer ifrån oss med en väldig fart. Sommarvärmen vände oss ryggen redan i slutet på maj. Den sämsta och den bästa sommaren lämnar oss med en obeskrivlig glädje och sorg i kölvattnet.
Det som började så bra en morgon i slutet på maj fick en märklig vändning i mitten på juni. Jag satt i soffan med mina flickor, min älskade Louise och vår då tre veckor gamla Céline, och såg på Sverige-England i fotbolls-em. Just efter att Sverige tagit ledningen så får jag ett telefonsamtal som jag önskar att jag aldrig hade fått. Glädjen förvandlades snabbt till stor sorg då jag förstod vad det gällde, min morfar hade gått bort efter en tids sjukdom.
Så fort som möjligt packade vi oss i ordning och satte oss i bilen för att åka till Torhamn och vara med släkten där och stötta mormor.
En vecka senare var det dags för midsommarafton och det var långt ifrån den midsommar som man önskat att Céline skulle få uppleva under sitt första levnadsår.
Ännu kändes det inte som att morfar lämnat oss, nej jag kände hela tiden som att han när som helst skulle komma tillbaka och vara glad och lycklig som vanligt. Det var först på begravningen som känslorna kom ikapp mig. Det var då jag insåg att han är borta och det var då jag insåg hur ledsen jag var för att han inte fått träffa mitt och Louise lilla mirakel.
Det var en snabb sammanfattning utav en del av min sommar, mer kommer jag lovar... Jag vill skriva mer, men jag måste sova för att orka morgondagen...
God natt

Inte ska väl du va ute när det regnar eller är blött, nä inte ska väl du. Det är ju så kallt. Du kan bli sjuk, nä inte ska väl du.
Det är snart nyårsafton och du är äntligen fri, nä inte ska väl du. Det är snart nyårsafton och vi är här tillsammans, nä inte ska väl vi.
Vi ligger i sängen och ser sensuellt på varann, nä inte ska väl jag. Du är så vacker, jag tror knappt du är sann. Nä det ska vi väl inte.

Stora fönster vetter mot vattnet, jag står utanför och tittar in. Glaset speglar min bild och jag ser ingenting. På marken är det blött och kallt. I stan smälter snön så det är vatten överallt.
Den släta fasaden är uttryckslös och trist. Den ser ut som den åkt Vasaloppet och slutat tvärsist. Som om den siktat mot stjärnorna, men bara nått månen. Som man varit ett älskat barn, men slutat som den förlorade sonen.
Försöker se in genom fönstren igen. Jag lyckas se en siluett, men vem tillhör den? Den rör sig vackert och smidigt som en älva. En siluett med vackra former, min kropp och marken skälver.

Det kommer en vitmålad man springande mot mig och jag blir rädd. Han springer så fort han kan. Han har en svartmålad vagn bakom sig och den är klädd. Den är klädd med det finaste tyg, men den syns inte. Den är svartmålad och den slukar allt ljus. Den vitmålade mannens färg dras av hans kropp och far in genom vagnens dörr. Vagnen passerar honom och han faller. Den passerar mig med ett sus. Den passerar mig, men jag står kvar och känner ingenting. Vagnen går genom min kropp som om det är jag som inte passar in.
Jag står kvar och vagnen kommer åter igen och kör många varv med samma utgång. Nu är den vitmålade mannen röd och jag hör en sång. En sång så vacker från den spädaste av kroppar och utanför smälter snön så att taken droppar.

Börjar känna trötthet, men än så länge vill jag inte sova. Sitter med whiskyflaska bredvid mig och glaset i min hand. Flaskan är snart tom, men glaset är fullt. Jag känner hur spriten når varenda ven i min kropp, den når ända ut i fingerspetsarna. Jag är avslappnad och jag börjar tappa känsel, jag är bedövad och bedrövad för jag vet att det här borde jag göra oftare, det är så skönt. Whiskyn tar tag i min kropp och jag är avslappnad. Jag vill ut och gå barfota i den varma sommaren, men jag får vänta lite än är det bara vinter. Jag tar mig till trappan som leder mig upp till en plats som ser ut som vita moln på en klarblå himmel. Jag lägger mig ner och ser dig i vimlet i mina ögon, jag kan liksom inte se riktigt klart. Jag ligger kvar och väntar, kan du inte komma hit snart?
Nu är det mycket som far genom om huvudet och jag häller upp ett glas till, sitt still!!
Ser en skugga på den vita väggen som går mot mig och ser hotfull ut. Låt mig va, vad fan har jag gjort dig. Jag dras med till en jätteklätterställning, men jag ramlar ner hela tiden. Jag krockar några gånger och det smäller högt, men det känns inte. Min kropp är bedövad men det blöder, du torkar min kropp med en duk av siden.