Stora fönster vetter mot vattnet, jag står utanför och tittar in. Glaset speglar min bild och jag ser ingenting. På marken är det blött och kallt. I stan smälter snön så det är vatten överallt.
Den släta fasaden är uttryckslös och trist. Den ser ut som den åkt Vasaloppet och slutat tvärsist. Som om den siktat mot stjärnorna, men bara nått månen. Som man varit ett älskat barn, men slutat som den förlorade sonen.
Försöker se in genom fönstren igen. Jag lyckas se en siluett, men vem tillhör den? Den rör sig vackert och smidigt som en älva. En siluett med vackra former, min kropp och marken skälver.