Jag är tillbaka där mitt liv tog sin början och jag ser ett nytt liv växa till sig för att en dag stå på egna ben. Än är det långt dit, men jag märker att det är på väg. För var dag som går då kliver hon ett par steg framåt, och det går verkligen undan. Jag kan aldrig få nog av att följa dina framsteg och jag fylls varje dag av förundran över hur det kan gå så snabbt. Det var inte länge sedan du sov på mitt bröst ibland om nätterna, skulle du göra det nu så skulle mitt luftintag bli aningen begränsat. Du växer så snabbt och ganska snart börjar du att gå och försöker göra dig förstådd. Jag längtar till den dagen då jag och din mamma kan fråga dig vad som är fel då du gråter istället för att åtgärda det vi tror är felet.
Jag minns dagen du kom väldigt klart, men också väldigt suddigt, jag var liksom i en annan värld. Allt gick då fort och jag hann inte riktigt förstå vad som hände. Det som jag trodde skulle bli en riktig pers var över på trettio minuter, och det kändes som ännu kortare tid. Du var så vacker när du kom. Du var det vackraste jag sett, men det märktes snabbt att du var en tjej med temperament. Det märks förresten fortfarande, det är fruktansvärt så arg du kan bli.
I denna stund ligger du bredvid mig i sängen och sover så skönt, antagligen bara för att jag inte kan sova. Du brukar ju inte sova så bra annars. Du är för övrigt det bästa som häng mig. Eller förresten det näst bästa, att träffa din mamma är det bästa som hänt mig för annars hade du ju inte funnits.
Jag älskar er båda två och saknar er något fruktansvärt när jag är på jobbet. Jag vill vara med mer och se hur ditt ungs liv utvecklas och hur du gör dina framsteg.

Puss puss på er mina fina flickor<3

När sömnlösheten slår till och jag grubblar på livet...
Då vill jag åka till min farmors grav, men jag vågar inte vara på kyrkogården mitt i natten.
Då vill jag hålla om dig älskling, men jag vill inte väcka dig när du sover så vackert.
Då kan jag lika väl ge upp och segla min båt ut på öppet vatten.