Det kommer en vitmålad man springande mot mig och jag blir rädd. Han springer så fort han kan. Han har en svartmålad vagn bakom sig och den är klädd. Den är klädd med det finaste tyg, men den syns inte. Den är svartmålad och den slukar allt ljus. Den vitmålade mannens färg dras av hans kropp och far in genom vagnens dörr. Vagnen passerar honom och han faller. Den passerar mig med ett sus. Den passerar mig, men jag står kvar och känner ingenting. Vagnen går genom min kropp som om det är jag som inte passar in.
Jag står kvar och vagnen kommer åter igen och kör många varv med samma utgång. Nu är den vitmålade mannen röd och jag hör en sång. En sång så vacker från den spädaste av kroppar och utanför smälter snön så att taken droppar.